Come back to yourself.

EVE började inte med en produkt.

Det började med en period i mitt liv där jag hade kommit väldigt långt ifrån mig själv.

Jag bodde i Australien, på en plats som på många sätt såg ut som frihet utifrån. Havet. Värmen. Naturen. Ett liv jag hade byggt långt hemifrån.

Men samtidigt levde jag i en lång relation som hade blivit dysfunktionell, och under flera år hade jag långsamt börjat tappa kontakten med min egen mittpunkt.

Jag fungerade.

Jag arbetade. Tränade. Skrattade. Planerade. Tog hand om saker. Fortsatte framåt.

Men någonstans under allt det hade jag börjat leva med en kropp som nästan alltid var lite beredd.

Jag tänkte mycket på hur andra mådde.

Läste av stämningar.

Försökte förstå.

Anpassade mig.

Tvivel på min egen upplevelse kunde smyga sig in så gradvis att jag ibland inte längre visste om det jag kände var rimligt.

Jag blev väldigt bra på att vara stark.

Bra på att klara mig själv.

Bra på att inte behöva för mycket.

Bra på att fortsätta.

Men jag hade kommit långt ifrån den plats i mig som tidigare känts självklar.

Lugnet.

Kreativiteten.

Mjukheten.

Förmågan att bara vara i ett ögonblick utan att en del av mig redan försökte förstå, förutse eller hålla ihop nästa.

Och det blev början på en ungefär tre år lång resa tillbaka till mig själv.

Inte efter att allt var över.

Mitt i det.

Jag började läka medan jag fortfarande befann mig i det som gjorde ont

Det här blev viktigt för mig senare.

Läkning började inte den dagen jag lämnade relationen.

Den började långt tidigare, när någonting i mig började säga:

Det måste finnas ett annat sätt att känna sig i sitt eget liv.

Jag började bli nyfiken på psykologi.

Relationer.

Trauma.

Gränser.

Nervsystemet.

Varför kroppen reagerar innan tanken ens hunnit förstå vad som händer.

Varför vissa människor blir hyperoberoende.

Varför det ibland känns tryggare att inte behöva någon alls än att riskera att behöva någon och inte bli mött.

Jag började långsamt vända uppmärksamheten tillbaka mot mig själv.

Inte:

Vad tycker den andra personen?

Utan:

Vad känner jag?

Inte:

Har jag rätt att känna så här?

Utan:

Vad försöker min kropp berätta för mig?

Inte:

Hur får jag det här att fungera?

Utan:

Är det här faktiskt bra för mig?

De frågorna förändrade mitt liv.

Australien blev samtidigt platsen där jag började hitta tillbaka

Det fanns en märklig kontrast i de åren.

På ena sidan levde jag med mycket inre spänning.

På den andra sidan fanns Australien.

Havet.

Solen.

Värmen.

Naturen.

Långa promenader.

Träning.

Morgnar där världen kändes större.

Det gav mig små fönster där jag kunde känna skillnaden mellan att vara i ständig beredskap och att faktiskt vara i min kropp.

Det var också där jag kom i kontakt med functional mushrooms på ett sätt jag aldrig hade gjort tidigare.

Lion's Mane.

Reishi.

Cordyceps.

De dök upp i wellnessbutiker, caféer, powders, supplements och samtal om fokus, energi och välbefinnande.

Det kändes inte särskilt mystiskt där.

Det var bara en del av en kultur där människor var nyfikna på hur natur, näring och livsstil kunde påverka hur man mådde.

Jag blev också nyfiken.

Och den nyfikenheten blev så småningom en del av min egen healingresa.

Mushrooms blev inte lösningen. De blev en del av vägen.

Jag vill aldrig berätta den här historien som att jag tog en viss svamp och plötsligt blev hel.

Så fungerar inte människor.

Min resa bestod av hundratals saker.

Att förstå mig själv.

Att sätta gränser.

Att börja lita på min egen verklighet.

Att sluta överge mig själv för att bevara frid med någon annan.

Att röra kroppen.

Att vara ute.

Att skriva.

Att läsa.

Att låta känslor finnas istället för att genast försöka lösa dem.

Men functional mushrooms blev för mig en viktig del av den värld jag höll på att skapa runt mitt nervsystem.

Jag började uppleva mer av något som fascinerade mig:

lugn utan avstängning.

Jag ville inte bli sederad.

Jag ville inte känna mindre.

Jag ville inte förlora den intensitet som också var min kreativitet, min nyfikenhet och min livskraft.

Jag ville känna:

Jag är här.

Jag kan tänka klart.

Jag kan känna mycket utan att allt känns farligt.

Jag kan vara lugn och fortfarande helt levande.

Den känslan förändrade min förståelse av vad reglering egentligen var.

Jag trodde länge att styrka betydde att kunna bära mycket

Och jag kunde bära mycket.

Jag hade flyttat till andra sidan världen.

Byggt ett vuxenliv där.

Navigerat en relation som under lång tid gjorde mig osäker på min egen upplevelse.

Jag fortsatte arbeta.

Fortsatte fungera.

Fortsatte hoppas.

Jag var väldigt resilient.

Men någonstans under de tre åren började jag förstå:

styrka är inte bara hur mycket man kan bära.

Ibland är styrka att lägga ner det man aldrig borde ha behövt bära från början.

Att sluta läsa av alla andra innan man känner efter själv.

Att kunna låta någon vara besviken utan att genast överge sin egen gräns.

Att sluta försöka tänka sig fram till varför någonting som känns fel egentligen borde kännas okej.

Att våga vara mjuk utan att göra mjukheten till ett erbjudande om att få kliva över ens gränser.

Det var en helt annan sorts styrka.

Och ju mer av den jag hittade, desto mer började jag komma tillbaka.

När kroppen blev mindre upptagen av att skydda mig blev livet större

Det här är kanske den viktigaste delen av EVE:s historia.

Jag trodde någonstans att om jag blev lugnare skulle jag bli mindre intensiv.

Mindre driven.

Mindre hungrig på livet.

Det motsatta hände.

När det blev lite tystare inuti mig började jag höra mer av mig själv.

Min kreativitet kom närmare.

Jag började vilja skriva.

Måla.

Skapa.

Bygga.

Musik träffade mig annorlunda.

Idéerna kom tillbaka.

Jag började känna mina egna preferenser tydligare.

Vad jag tyckte.

Vad jag ville.

Vad jag inte längre accepterade.

Det var som att nervsystemet tidigare hade använt så mycket bandbredd till att hålla koll på livet att det plötsligt blev plats över.

Och i den platsen fanns jag.

Min feminina energi kom tillbaka med mig

Jag hade under många år blivit väldigt bra på hyperoberoende.

Att lösa saker.

Att vara stark.

Att inte behöva.

Det hade skyddat mig.

Men det hade också gjort det svårt att helt slappna av in i livet.

Under min healingresa började jag återupptäcka en sida av mig själv som kändes mjukare men paradoxalt nog också mycket kraftfullare.

Feminin energi för mig blev aldrig en estetik.

Inte rosa.

Inte passivitet.

Inte att spela hjälplös.

Det blev:

att kunna vara mottaglig utan att förlora sitt centrum.

Att kunna känna utan att försvinna in i känslan.

Att kunna vara sensuell utan att prestera sensualitet.

Att kunna skapa utan att omedelbart fråga om det kommer lyckas.

Att kunna vila utan att känna skuld.

Att kunna vara öppen utan att vara gränslös.

Jag började förstå att mjukhet kräver trygghet.

Och att när kroppen känner sig tryggare behöver man inte vara hård för att vara stark.

Det förändrade också min syn på kvinnlighet.

Jag kunde vara ambitiös och feminin.

Djup och lekfull.

Självständig och mottaglig.

Känslig och resilient.

Lugn och full av eld.

Jag behövde inte välja.

Ju mer jag hittade tillbaka till mig själv, desto tydligare blev relationen

Det är en märklig sak med självkontakt.

När den väl börjar komma tillbaka blir sådant man tidigare lyckades förklara bort mycket svårare att inte se.

Jag började förstå skillnaden mellan att älska någon och att känna sig trygg med någon.

Mellan att vara förstående och att ständigt behöva förstå bort sådant som gjorde ont.

Mellan kompromiss och självövergivande.

Mellan närhet och att tappa bort sina egna gränser.

Och någonstans under den resan föddes en väldigt enkel princip:

Jag kommer inte lämna mig själv igen.

Det betydde inte att allt blev lätt.

Tvärtom.

Men det betydde att jag började stå på min egen sida.

Och när jag till slut lämnade relationen och senare Australien hade den processen redan pågått i flera år.

Jag flyttade inte tillbaka till Sverige för att börja hitta mig själv.

Jag kom tillbaka som en kvinna som redan hade börjat göra det.

Sverige blev nästa kapitel

Att komma tillbaka betydde ändå att börja om på många sätt.

Ett helt liv låg bakom mig.

Relationen.

Hemmet.

Landet där jag hade levt nästan hela första början av mitt vuxna liv.

Jag kom tillbaka med mycket mindre yttre säkerhet än jag hade haft tidigare.

Och de följande åren skulle kräva en annan sorts resilience av mig.

Arbete.

Pendling.

Boendesituationer som förändrades.

Pengar.

Försök att bygga företag.

Produkter som inte fungerade.

Ansökningar.

Nya idéer.

Att resa sig igen.

Och igen.

Men det fanns en skillnad nu.

Även när livet runt omkring mig var ostadigt hade jag börjat utveckla en helt annan relation till mig själv.

Jag kunde vara ensam utan att överge mig själv.

Jag kunde misslyckas utan att göra misslyckandet till min identitet.

Jag kunde känna mig rädd och ändå agera.

Jag kunde vilja ha ett större liv utan att behöva be om lov för att vilja det.

Det var inte perfekt reglering.

Det var något mer realistiskt:

förmågan att återvända.

Och det är egentligen vad EVE betyder för mig

När idén om varumärket började ta form insåg jag att jag inte ville skapa ännu ett supplementföretag som berättar för kvinnor vilka problem de behöver fixa.

Jag hade själv levt för länge med känslan av att behöva fixa mig.

Jag ville skapa något som utgick från en annan idé:

kanske finns det inget fel på kvinnan under stressen.

Kanske finns det mer av henne där.

Mer kreativitet.

Mer intuition.

Mer sensualitet.

Mer fokus.

Mer lekfullhet.

Mer kapacitet.

Mer liv.

Och kanske behöver hon inte pressas fram.

Kanske behöver hon utrymme att komma fram.

Varför EVE?

Namnet kom efteråt.

Men när det kom kändes det som om hela berättelsen redan fanns inuti det.

Eve. Eva.

Den första kvinnan.

Namnet har historiska rötter i hebreiskans Chavah/Hawwah och förknippas med liv, den levande.

Jag älskade det direkt.

För hela min egen resa hade handlat om just det.

Inte att bli lugn för lugnets skull.

Att bli mer levande.

Att få tillbaka tillgången till mig själv.

Min kropp.

Min kreativitet.

Min intuition.

Min kvinnlighet.

Mina idéer.

Min förmåga att älska.

Min hunger på livet.

Det finns dessutom något i berättelsen om Eva som alltid har fascinerat mig.

Hon söker kunskap.

Hon vill veta.

Hon sträcker sig efter förståelse.

Genom historien har hon ofta gjorts till symbol för kvinnans felsteg.

Jag ser något annat där.

The woman who wakes up.

Kvinnan som blir medveten.

Som börjar se själv.

Som inte längre kan återgå till att inte veta.

Och det känns väldigt personligt för mig.

För mycket av min egen resa har varit en serie uppvaknanden.

Att se en relation annorlunda.

Att se min egen känslighet annorlunda.

Att se styrka annorlunda.

Att se kvinnlighet annorlunda.

Att se framgång annorlunda.

Att förstå att frihet inte bara är att kunna flytta till andra sidan världen.

Frihet är också att kunna bo tryggt i sig själv.

EVE föddes ur en paradox

Ju lugnare jag blev, desto större blev jag.

Det blev aldrig:

calm → mindre ambition

Det blev:

calm → mer capacity

Mer fokus.

Mer kreativitet.

Mer intuition.

Mer mod.

Mer kärlek.

Mer plats för människor.

Mer plats för idéer.

Mer plats för livet.

Och det blev kärnan i EVE.

Regulation isn't about becoming less.

It's about creating space for more of who you already are.

EVE är därför inte egentligen ett mushroom brand

Functional mushrooms finns i början av berättelsen eftersom de blev en del av min egen resa i Australien och väckte en fascination för sambandet mellan natur, hjärna, kropp och välbefinnande.

Men EVE är större än en ingrediens.

EVE är ett nervous-system wellness house for women.

Ett varumärke byggt kring den moderna kvinnan som känner mycket, tänker mycket, vill mycket och ibland lever i ett system som försöker bearbeta allting samtidigt.

Hon behöver inte bli mindre ambitiös.

Mindre känslig.

Mindre intensiv.

Mindre feminin.

Hon behöver mer utrymme att bära allt hon redan är.

EVE:s kvinna

Hon kanske ser lugn ut utifrån.

Hon klarar sitt jobb.

Hon tränar.

Hon dyker upp.

Hon bryr sig om människor.

Hon får saker gjorda.

Men inuti kan hon ibland känna att det inte finns någon filterfunktion mellan världen och henne.

Ljud.

Stämningar.

Notiser.

Ansvar.

Tankar.

Människor.

Förväntningar.

Allting registreras.

Och hon vill inte bli avstängd från världen.

Tvärtom.

Hon vill kunna vara ännu mer närvarande i den.

Hon längtar efter:

lugn i kroppen.

klarhet i huvudet.

fokus utan anspänning.

mjukhet utan skörhet.

känslighet utan överväldigande.

kraft utan hårdhet.

Hon vill känna:

Jag står stadigt här.

Det reglerade nervsystemet är inte slutmålet

Det är kanske den viktigaste idén i hela EVE.

Reglering är inte destinationen.

Det är utrymmet som gör resten möjligt.

När hennes system inte använder lika mycket energi på att vara berett kan hon använda den energin till annat.

Skapa.

Älska.

Bygga.

Leka.

Fokusera.

Vara intim.

Drömma.

Sätta gränser.

Ta risker.

Vara mamma.

Starta företag.

Måla tavlan.

Skriva boken.

Ligga i solen.

Förändra sitt liv.

EVE behöver aldrig bestämma vad hon gör med den platsen.

Det är hennes.

Och därför tycker jag fortfarande att den här raden är själva universumet:

EVE CREATES THE SPACE.

YOU DECIDE WHAT GROWS THERE.

För det är exakt vad min egen resa gjorde.

Jag blev inte en ny människa.

Jag skapade tillräckligt med plats för den jag redan var att komma fram.

Den kreativa.

Den känsliga.

Den intensiva.

Den feminina.

Den mjuka.

Den resilienta.

Den ambitiösa.

Den levande.

EVE

The living woman.

Soft enough to feel.
Steady enough to hold it.
Free enough to expand.

Come back to yourself.